Min kära lilla mamma har kommit hit och hälsar på och avlastar lite för oss. Hon är så underbar för så fort hon kliver innanför dörren är hon som hemma. Hon städar, diskar, lagar mat, tar hand om barnen och bara infinner sig som hon alltid bor här (vilket jag ju faktiskt önskar!). Hon är sån enorm hjälp just nu! Jag kan vila och koppla bort hemmets måsten och Krille kan vila från att ta barnen hela tiden.

Pulkastund på lägdan. Mormorn bär stolen åt mig, som jag satt på <3

Vi passade på att boka in oss på relaxen på Himlabadet mitt i veckan (Krille var ledig och mormorn tog barnen) och bara njöt av att ta det lugnt, sitta i bubbelbadet och mjuka upp allt vad onda fogar heter! Bara min man och jag! Ensamtid och välbehövd relax för oss!

Jag skulle gott kunna bo i vattnet hela graviditeten! Gör underverk för fogarna att bara sitta i vattnet och låta strålarna massera fogarna lite. Vi satte oss även ute i utebadet och solade fräknarna. Iiiiskallt att ta sig ut dit i kylan, men underbart att krypa ner i varma vattnet och bubbla med solen värmande på näsan.

Det var underbara välbehövliga timmar!

Mamma min åkte hem strax före påsken. Önskar hon hade kunnat stanna några månader till!

Påsken firade vi med påskmiddag med några vänner och barnen fick påskägg. Jag köpte, som vanligt, överdrivet mycket godis och fyllde vårt stora påskägg med! Tror jag överåt, men glad att jag ens kunde äta den goda påskmaten och godiset! Illamåendet var faktiskt i shcack under hela påsken! Kände mig nästan som vanligt i matätandet!

Glad Påsk!

Den 11 februari började jag köra. Jag var nervös. Grymt nervös. Jag hade ont, jag hade tagit värktabletter för att överleva dagen. Jag mådde illa, och ville bara lägga mig på soffan och vara gravidillamående. Men jag tog mig till körskolan, med bussen. Bussen som går två gånger om dagen! Jag fick ett schema av trafikskoleläraren där hon anpassat hela schemat efter mina busstider. Vilket innebar ungefär tre timmars körning per dag, vissa några fler.

Jag tog mig igenom första veckan. Helgen låg jag i smärta, men kopplade bort det bäst jag kunde. Det är värt det! (intalade mig själv frekvent). Min underbara man tog barnen hela tiden och lät mig vila allt jag kunde.

Andra veckan likadan. Illamående, ont, men jag kämpade på. Halkbanan blev låång dag, men gick bra. Var kul att köra fort, halka, sladda och få en massa bra info. Låg hela den helgen också.

Vecka tre började med teoriprovet. Var grymt nervös. Hade pluggat teori på kvällarna de två veckorna innan och pluggade så mycket jag orkade under helgen. Hade ändå pluggat för lite mot vad jag borde, totalt var det inte alls många timmar då jag vila och mådde illa emellanåt. Jag klarade inte sluttesten på körskolans hemsida.... Var beredd att få plugga vidare och göra om provet. MEN jag klarade det! Jag klarade det! Sån enorm lättnad att kunna lägga undan teorin, för jag orkade verklige inte med o plugga. (Ja, jag valde ju ett illa tillfälle att göra det här, men skam den som ger sig!)

Resten av veckan körde jag vidare. Fortfarande en del småfel som inte vill lossna... Uppkörningen var på torsdagen. Jag kände mig inte redo, och det gick inte bra heller. Gjorde två självklara fel på uppkörningen och kuggade. Kändes jobbigt att behöva ta nya tag. Alternativet till ny uppkörning var på onsdag, nu på onsdag!, eller i slutet av april! Jag fick ju välja onsdagen... Blev ännu mer nervös. Hur skulle allt hinna lossna innan dess!? Körde dubbel lektion på fredagen och körde allt jag kunde med Krille under helgen. Inte alls så mycket som jag borde ha gjort, borde tränat mer backning etc. Men jag hade ont, mådde illa, barnen tjorvade....Livet ville inte.

Körde en dubbel lektion på måndagen, med annan lärare, och då lossnade mycket! Backningen gick bra! (Fick ett tips om hur jag skulle kolla i speglarna) och det kändes som körningen under helgen hade hjälpt. Körskoleläraren sa att allt gick jättebra och hon påpekade ingenting alls under hela körningen. Gav mig bara "att-tänka-på" innan vi avslutade lektionen.

Onsdagen kom, den 6 mars.

Först ett besök på mvc, det gick bra. Bebisen mådde toppen! Låg lika långt ner och fixerad.
 Hjärtljuden var lika underbara som alltid att höra!

Jag gick därifrån och nervositeten kom ikapp mig. En körning med körskoleläraren först. Allt gick bara fint. Var dessutom en lärare jag haft lite svårt för (körde med henne för ett år sedan), men allt gick superbra och jag hade inte alls svårt för henne den här gången.

Så kom den avgörande uppkörnings-stunden. Fick en tvåmeters lång körskolelärare som i stort sett satt i baksätet när han skjutit bak sin stol.

Jag informerade han lite sådär informerande att han ju inte kunde kugga mig, för i slutet av april kunde jag ju absolut inte göra om ett prov som världens höggravid och med mina krämpor. Han nickade lite sådär överinformerad och nästan lite som han tog åt sig och kände för mig.

Jag körde hela rutten till sjukhuset, backade. Kändes väl okej, inte toppen, men okej. Inga större fel.

"Jadu Tina" sa läraren med lite djup ton, jag var nära att bara kliva ur bilen och gråta....

"Det där gick ju bra!" säger han sen! Jag var nära att slå honom. Jag sa bara "Men du!" sådär omtumlad. Han informerade något som jag knappt lyssnade på och så frågade han om jag hade några frågor. Jag frågade om jag fick ge han en kram, och han svarade lite förvånad ja, så han fick en kram.

Jag var nog den gladaste personen med ont i den stunden!

Vi åkte tillbaka till bilskolan med bilen, och jag stapplade mig därifrån. Insåg att jag inte behövde kämpa längre! Krille mötte mig. Jag grät en skvätt av lycka. Vi åkte hem och jag la mig på soffan!

Och där låg jag, i två veckor efter hade jag så grymt ont i fogarna att jag knappt kom över tröskeln. Jag lät allt släppa och jag slutade med dom nedrans värktabletterna. Hemskt att trycka i sig så mycket. Men det var det värt, under så kort tid. Mina fogar och mitt illamående försökte stoppa mig dagligen, jag hade svårt att ta mig till lektionerna. Men jag bet ihop. Och det lönade sig! Tänk vad skönt att jag nu kan köra!!! Själv! Vi kunde ta bort övningskörning-skylten (eller ja, vi skulle det, men den hade vi tappat. Hade den när jag körde till lektionen, men sen verkar den tydligen ha försvunnit. Som om den visste att den inte behövdes mer! :-))

Nu kunde jag gå tillbaka till att tänka på bebis, på magen, på bona. På min bebislycka! Jag hade kopplat bort allt och bara ägnat mig åt att klara pärsen kring körningen. Allt annat fick vänta!

Men nu kunde jag gå tillbaka till mig själv igen, till livet omkring mig! Kändes så otroligt skönt!

Nybliven körkortsägare, 130706, bakom ratten!

Det är underbart att känna så tydliga sparkar så ofta varje dag! <3

Det är en väldigt livlig krabat där inne som gärna kör sparkmaraton som smatterband flera gånger om dagen.

Från vecka 25 ungefär fick min man även han känna sparkarna utanpå magen!

Har inte märkt av någon speciell tidsrytm ännu, utan bebisen är vaken lite då och då. Ofta under nätterna när jag vaknar, som är ca 4ggr per natt, så vaknar även bebis i magen. Jag sover ganska dåligt pga foglossningen och att det blir lite tjorvigare att sova skönt när jag inte kan sova på mage som jag alltid gör annars. Så är det ju det klassiska med att man blir så kissnödig så ofta. Men änsålänge klarar jag mig med att bara gå upp en gång per natt, och tur är det då jag ju måste använda trappen som är ett helt projekt med smärta för fogarna.

Jag gå helst inte i trapporna mer än jag absolut måste. Så helst bara uppför på kvällen när jag ska gå och sova, upp och ner för kissning på natten och sen ner på morgonen. Min man och min dotter är så snälla och hämtar ner eller upp saker om jag behöver något, så jag ska slippa trapporna. Kan hända ibland att jag måste ner i matkällaren för att hämta något att äta till lunch, men som sagt så försöker jag undvika trapporna. Är visserligen svårare när man nu bor i treplans-hus!

Kryckorna använder jag lite då och då, en del inne om jag har väldigt ont. Och ibland ute om jag måste ta mig längre sträckor.

Har försökt ta mig an att ta körkort också. Vilket är en plåga för såväl krämporna som det mentala. Jag är helt slut och har så ont, men har tagit några körlektioner ändå. Oftast har det resulterat i att jag knappt kunnat röra mig efteråt, men försöker se det så att det ju är värt det i längden. Har man tre barn och bor i en by 2,5mil utanför stan så behöver man körkort. Klarade teorin på första försöket! Kuggat en gång på uppkörning, men snart en ny chans. Jag hoppas det går vägen då jag verkligen behöver och vill ha körkortet och hela min kropp börjar säga stopp nu. Djävulskt ont och så slut. Så jag hoppas den här pärsen är över snart. Kuggar jag igen, blir inget nytt försök förrns i april och det är dryga månaden innan "lillasyster" kan kika ut...

Illamåendet går väldigt upp och ner. Vissa dagar får jag knappt i mig mat alls och kramar mest toaletten, medans andra dagar kan vara lite mer halft illamående bara då jag mår illa ca 2ggr per dag men ändå får i mig lite att äta och vissa dagar är bra dagar då jag får i mig såväl frukost som lunch. Middagen är oftast svårare. Dagar då jag har väldigt ont och är trött mår jag oftast som sämst.

Runt v26 började de tidiga sammandragningarna. Om jag går i backe, reser mig upp för snabbt eller går för snabbt så sätter de igång. Som tur är släpper de ganska snabbt.

Nu är jag i v28. Det börjar ju närma sig allt mer. Jag har inte riktigt kommit till bonings-stadiet ännu, så än har det inte helt sjunkit in att vi faktiskt har en liten till om tre månader!

Men ska nog ta och fixa barnkammaren allt eftersom jag kan och orkar. Måla lite golv och hyllor, ev tapeten, sätta in sänghimmel och barnsängen. Skruva upp några hyllor och köpa korgar till klädförvaring.

Har faktiskt köpt några supersöta flickplagg. Gammelrosa i lite vintage-stil. Ska kika om ca 2 veckor och se om det verkligen är en tjej. Ska bli spännande!

Nu ska jag bädda ner mig bland kuddarna och kika på den eviga neverending melodifestivalen.

Uppiffad inför en nödvändig tripp ner på stan.

v28.