Var in på akuten igår och det var ingen fara med bebisen som tur var! Det var ett till blodkärl som brustit.

Det tragiska var gynläkaren på akuten, som var så otroligt nonchalant och okunnig så jag blev rädd för de nästa som vårdas där!

Jag frågade vad jag skulle göra nu då, med tanke på att jag ju fått råd från en specialistgynekolog att ta det lugnt och vila och inte böja mig på fel sätt.

Akutgynläkaren sa bara att jag kunde leva som vanligt och att jag säkert skulle få fler blödningar. Som att det var helt ofarligt. Jag frågade en extra gång om jag verkligen inte skulle vara försiktig (utan att nämna den infon jag fått från specialisten). Akutgynläkaren bara skakade på huvudet och sa "men ser du så mycket den rör på sig bebisen" och pekade på ultraljudsmaskinen.
Så var besöket där klart och hon föste ut oss och tog nästa patient. Jag blev lite kall, lite upprörd och som sagt lite rädd för de nästa som kommer efter mig till henne. Tänk om jag inte pratat med specialisten innan, tänk om det varit en annan gravid stackare som kommit in akut med första blödningen! Skrämmande!

Tog det lugnt hela dagen igår med tanke på blödningen i förrgår. Dagen igår var helt blödningfri tack och lov, och illamåendet var påtagligt. Så allt var som vanligt igen. Känndes lättande!

Idag hängde jag upp en julstjärna och julpyntade lite. Nu på kvällen kom en blödning igen :-(

Så nu väntar jag på att min man och barnvakten hämtar småttingarna på dagis så blir det till att spendera resten av kvällen på akuten.... Suck! Verkar som jag knappt kan röra på mig alls. Blodkärlen verkar kunna brista jättelätt....

Jag vaknade av att jag var kissnödig, vid åttatiden på morgonen. Känndes lite konstigt, nästan som jag skulle kissat på mig. Satte mig på sängkanten och ställde mig sen upp på golvet och då forsade blodet längs mina ben. Ljust blod och nästan som vätskefyllt. Bildade en pöl på golvet och paniken och tårarna kom som slående. Jag blev lite panikslagen där ett tag medans jag torkade upp pölen med närmsta mörka klädesplagg. Jag insåg att jag borde ta mig till duschen. Gick ner för trappan och duschade. Minns inte hur jag tog mig ur badkaret. Allt var bara dimmigt. Ringde min man, sa nog bara kort "Jag blöder, kom hem!" Så la jag på. Vad skulle jag göra nu? Akuten? Gyn? Visste inte alls... Min man ringde upp och sa att han var på väg. Det var halt. Vi bor på landet, så bilresan tar ca 30 min från stan där han jobbar. Han sa åt mig att ringa min privata gynekolog. Såklart! Men min hjärna kunde inte tänka. Jag ringde henne och fick en tid lite senare för hon hade ett annat akutmöte. Hon beordrade mig att lägga mig i sängen och ta det lugnt och försöka att inte oror mig, Men den molnande värken gjorde det svårt...

Jag la mig i sängen, kännde mig tom. Har jag ens några symptom kvar? Mår jag verkligen illa eller är det chocken? Brösten känndes inte ömma som alla andra dagar. Tankarna snurrade. Jag kikade på nätet om blödningar i v. 14. Några missfall, några med lågt sittande moderkaka som gått fullt ut. Det gav mig ingen klarhet alls. Jag var bara tom, ledsen, orolig. Min man kom hem och vi höll om varann. Jag grät. Ville inte känna något just då. Ville inte tänka.

Jag la mig i sängen igen och han försökte sysselsätta sig lite med disk och dammsugning (änglarnas små tofflor började växa ihop...). Nog klokt, tänkte jag.

Så åkte vi in till stan, till gynekologen. Hon tog emot oss direkt. Gjorde en undersökning och livmodertappen var hel och fin. Jag slutade andas för en stund. Tänkte tanken för en sekund att då borde det väl vara okej!? Men vågade inte tänka mer. Vi gick snabbt in till ultraljudet och jag höll min man hårt i handen hela tiden. Gynekologen drog snabbt över till hjärtat. Det tickade fint! Det tickade fint! Bebisen gjorde kullerbyttor och vinkade. Jag grät. Allt var okej! Gyn. mätte bebis och allt var precis som det skulle. Längd och ryggrad och hjärtat, ingen vattenskalle alls. Inget fel alls. Bebis bara simmade där som inga bekymmer i världen.

Jag kramade gyn. och grät mer. Hon tröstade och vi följde henne in på kontoret där hon förklarade allt vad som troligtvis hade hänt och hur jag skulle göra.

Jag har ju beordrats vila och inte lyfte eller böja mig, och igår lyfte jag min son på över 13kg när han vaknat i vagnen. Jag tänkte inte så mycket på det, men han fastnade i bågen med foten och jag drog till lite. Kännde lite som en sammandragning då, men reflekterade inte mer över det. Vi var på julmarknad sen på kvällen och inget märktes av. Förrns imorse då.

Gyn. förklarade att jag har känsliga blodkärl och måste vara extra noga med att inte lyfta. Fortsätta att inte lyfta, inte bära, inte böja mig ner och be andra knyta mina skor.

Jag fick ett recept på piller jag kunde ta ifall blödningen fortsatte ikväll. Men gyn. förklarade att ingen blödning fanns kvar att se på UL, så det som kommer är bara gammalt och blödningen borde ge sig om några timmar.

Det var helt enkelt en sträckning och brustet blodkärl.

När vi kom ut från gyn. bara höll jag om min man. Grät av lättnad. Bebis är okej!

Vi åkte hem och jag ringde mamma och vilade sen en stund, enligt ordination. Lättad, lycklig. Jag strök handen över magen och drog en lättnads suck. Skitunge därinne, sluta skräms sådär! (Även om det inte var ditt fel.)

Efter ett missfall i somras, så blev det plus på stickan igen. Den 7 oktober!. Jag kännde mig lycklig, orolig, glad ja så mycket blandat. En tredje liten på gång.

Tänk att efter pärsen i somras med missfallet som slutade med operation och skrapning nu kunde läggas bakom oss.

Missfallet i juli i somras började när jag började blöda på släktfesten den sommaren. Som jag drömmt natten innan. Det var otäckt. Blödde en vecka innan jag ringde kvinnokliniken i staden vi var på semester i. Fick komma dit och missfall konstaterades. Jag var i v. 8 och fostret hade dött i v.6 Känslan var fruktansvärd. Jag grät och grät. Försökte hålla modet uppe lite inför nära och kära på semestern. men drog mig undan. Fic utdrivningspiller för att driva ut fostret. Jag tog de ca 5 dagar innan vi skulle åka hem. Hade blödit i 14 dagar då. Jag tog dom, och effekten skulle komma inom 24 timmar. Ingen effekt kom. Vi åkte hem från semestern efter de 2v vi varit där. Ingen effekt hemma heller. Jag ringde sjukhuset och fick komma in. Fick tid för operation. Jag hade nu blödit i 3 veckor... Operationsdagen var hemsk. Jag var bara tom. Fick dropp och fler utdrivningspiller. Sövdes och opererades. Vaknade och kännde inget. Kom lite klumpar i toaletten när jag gick för att kissa. Fick åka hem när jag kissat (samma dag som op.). Var bara tom. Pratade med svärmor som lugnade mig och fick ju mig att säga som det ju var att naturen gör ju sitt. Jag vet ju det, jag kännde ju så. Hon sa det inte, jag sa det allteftersom vi pratade. Det var ju så. Det var ju fel denna gång. Jag började inse en liten tacksamhet till kroppen att den ju faktiskt gjorde sitt. Såklart med fortsatt nedtyngdhet. Blödde i ca en vecka efter op. och sedan var det över! Vardagen fortsatte och jag log varje gång jag såg mina två andra små änglar. Mina hjärtan

Så det gick några månader och vi gav oss på ett nytt försök, kännde att vi var redo. Och tänk det blev ett plus! Ett nytt litet liv som påbörjats. Denna gång var vi ju oroliga till tusen, vågade inte hoppas för mycket.

Gjorde tidigt ultrljud i v.9 och gyn. såg en blödning. Men bebis hjärta tickade på så fint! Fick vagitorier som skulle stärka livmodern och förhoppningsvis få kroppen att inte driva ut fostret med blödningen. Gyn. förklarade att vid en graviditet efter ett missfall kan kroppen driva ut ett friskt foster för att den inte riktigt "har förstått" att det börjar om igen.

Jag fick ordinerad vila och inga lyft, inget bärande, inte böja mig ner. Allt för att inte riskera fler blödningar eller missfall. Kategoriserad som högriskgraviditet.

Jag började må så fruktansvärt illa varje dag från v 9. Kramade toaletten konstant nästan. Lukter, rörelser ja allt fick mig att må illa. Jag fick knappt behålla något. Sjukskriven.

Allt känndes som en pärs. Inget orkade jag! Orkade knappt gå och hämta något att dricka. Soffan var min bästa vän. Toaletten i närheten. 

v.12 kom och jag var hos barnmorskan på första besök. Hon frågade hur jag mådde och jag sa rätt och riktigt som det var. Hon tipsade om vätskeersättning.
Hade min syster med mig, vid min sida. Mysigt att dela en orolig graviditets början med henne <3

Magen i v.12 När man är gravid med tredje kan det visst visa sig tidigt. Och ja, jag känner mig onekligen väldigt gravid :-)

Fortsatte må illa in i v.12, men började kunna dricka lite isvatten och äta någon uppvärmd nersvalnad soppa i v. 13.

Fortfarande brist på energi. Gjorde jag något en dag, som att ta mig ner på stan för ett måste-inköp eller liknande så låg jag hela nästa dag och fick inte ens i mig vatten.

När jag gick in i v. 14 började det lätta lite. Några mackor, liter mer mat, lite mer vätska och faktiskt lite mer energi.

Dock fortfarande illamäende och kräkningar lite då och då, någon gång om dan sådär. Mest på morgonen eller om nån speciell lukt nådde mig som stekos, kylskåpslukt eller barnens dagislukt.

Men det börjar ju vända! Sjukskiven veckan ut, sen får vi se.